Tankar av: Elin Holmgren, Distriktssköterska vid Alviks Vårdcentral som går uppdragsutbildningen: Motiverande samtal för primärvården. KI uppdragsutbildning 7,5 Hp, via APC.

Samtal med hjälp av MI eller enbart av verktygen som finns inom MI blir ofta effektivare vilket Mats berör i Podden. Mats tar upp de ämnena och verktygen som tilltalar oss som behandlare och pekar på hur mycket mer verksamma mötena kan bli. Exempelvis beskriver han hur vi genom att vara nyfikna och ställa öppna utforskande frågor kan erhålla en fin kontakt med patienten och få mycket information om patienten och dess mående. Om vi sedan reflekterar och återger vad patienten berättar för oss kan ofta patienten själv komma med realistiska förslag på lösningar eller uppmärksamma ett problematiskt beteende. Att samtala på detta sätt med patienten och med så lite, erhålla så mycket information och insikt tilltalar oss som behandlare och väcker ett intresse för MI.

Jag träffar många patienter enbart en gång för hjälp med exempelvis en omläggning eller injektion och har ibland funderat över att samtala om levnadsvanor men känt att det blir svårt att följa upp och därav avvaktat. Efter podden väcktes tanken om att kunna så ett frö om förändringar som sedan behandlande läkare, dietist eller fysioterapeut kan spinna vidare på.

Många gånger uppfattar jag att patienterna är i behov av att få samtala om levnadsvanor och har en önskan om förändring men att vi inte får tiden, eller i alla fall inte upplever att vi har tid för längre samtal. Efter podden och den desto längre utbildningen (MI i primärvården, 7,5 Hp via KI och APC) jag går upplever jag att bara ställa en öppen fråga såsom ‘’hur känner du kring blodtrycket som vi precis mätte’’ kan leda långt och även att använda MI under ett kort besök såsom ett 15 min besök kan leda långt och bidra till att vi kan nå en större population som behöver förändra sina levnadsvanor. Jag tror att om samtliga yrkeskategorier samverkar och använder MI verktyg kan flera patienter vara nöjda med sin vård och vilja utföra förändringar som gynnar sin egen hälsa och samhället.

I telefonsamtal (alkohollinjen) förlorar vi vissa av våra verktyg såsom att läsa av kroppsspråk och ögonkontakt. Vi förlorar även möjligheten att med hjälp av vårt kroppsspråk som behandlare förmedla empati och partnerskap. För att kompensera detta kan ett ökat behov av att betona autonomi och ge bekräftelse finnas vid telefonsamtal jämfört med ett personligt möte med patienten. Att öka bekräftelser och autonomin i samtalet anser jag kan leda till att vi tydliggör att patienten är en expert på sin upplevelse och betonar även att det är du som bestämmer över ditt liv vilket ger positiva effekter vid MI. Det upplevs även betydande att använda sammanfattningar och komplexa reflektioner tydligt för att uttrycka att jag som behandlare aktivt lyssnar.

Under min specialistutbildning skrev jag min D-uppsats om när MI används vid behandling av övervikt och fetma hos barn och ungdomar vilket har lett till att jag läst en hel del artiklar om barn och MI. Ämnet fångade mitt intresse tidigt under utbildningen och efter VFU i skolhälsovården och BVC växte intresset. Resultatet av vår uppsats var att när barn erhåller MI utöver justeringar i fysisk aktivitet och kost erhölls inte enbart reduceringar i kroppssammansättningen utan även livskvalitén och tilltron till sig själv ökade samt följsamheten till behandlingsplanen ökade vilket vi tyckte var fantastiskt. Uppsatsen heter Att motivera barn och ungdomar med övervikt till en beteendeförändring - en distriktssköterskas utmaning.

 Rättningsreflexen

  ”Ibland är det svårt att hålla sig själv tillbaka"

"Ja exempelvis när en person ringer och vill ha en tid till läkaren och jag erbjuder en snar tid eftersom det just blivit ett återbud. Det är ju så svårt med läkartiderna. Då vill hen inte ha den tiden och blir förbannad över att då får hen vänta en månad. Det gör att jag kan gå igång, faktiskt. Det är svårt att vara empatisk och förstående då”.

”För mig är det svårt att förstå varför vissa inte tar läkemedlet så som jag skrivit ut det"

"Fattar dom inte vad de riskerar? Vad är det som hindrar? Ja jag känner mig ganska så irriterad på det, faktiskt. Det kan bli ganska svåra konsekvenser av att göra så, som de kanske hade sluppit, om de tagit läkemedlet så som jag förskrev.” 

 

Känner du igen dig? Det handlar om den så kallade rättningsreflexen, som vi diskuterar på våra MI-kurser. En reflex vi människor ofta tar till för att ställa till rätta, tala om vad som är fel och hur det ska lösas. ”Vi går igång” kanske mera som en akut reaktion än som ett noggrant övervägt agerande.  

Det är inte lätt att hålla tillbaka rättningsreflexen alla gånger, särskilt inte när vi som arbetar inom hälso- och sjukvården oroar oss för hälsan hos den patient vi pratar med och vill hjälpa till ökad motivation av något slag.

Varför är det viktigt?
Vad är det som gör det så viktigt att ”hålla koll på sin rättningsreflex” när vi vill hjälpa en person att göra en förändring? Forskning visar att personer som möts med denna ”rättningsreflex” ofta reagerar på sätt som är motivationshämmande. Vanliga känslor som uppstår kan vara att inte känna sig respekterad, inte lyssnad till eller förstådd. Skam och ilska. De här känslorna medför låg tilltro till den egna förmågan att lyckas göra en förändring och motivationen dalar.

Ett annat sätt att reagera på ”rättningsreflexen” är att bli arg och försvara sig. Det kan göra att argument stärks för ”icke förändring”, fler argument kan hittas för att inte förändra. Det verkar som att det är viktigt vad personen själv säger och argumentera för mera viktigt faktiskt, än vad andra talar om för den. Det blir motsatsen till samarbete och personcentrerad vård, helt enkelt.

Ytterligare ett vanligt sätt att reagera då någon ifrågasätter ens handlingar är att undvika sådana situationer då det finns risk att det händer. Exempelvis genom att utebli till besök, bli passiv eller dra tillbaka sitt engagemang. (Miller & Rollnick (2013) Motiverande Samtal. Att hjälpa människor till förändring.)

Steg för  steg
Första steget är att uppmärksamma när rättningsreflexen gick igång. Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att du ”gick igång”? Var nyfiken och vänligt intresserad av ditt eget beteende.

Nästa steg är reparera samarbetet då det brutits, att återskapa en tillit och ett engagemang.

Sen, framöver kanske att du hinner stoppa dig själv. Att bita sig i tungan och istället lite vänligt nyfiket fundera över; Vad är det som gör att personen reagerar, agerar eller beter sig på det sättet? Vad ligger bakom beteendet?

Pröva och berätta gärna hur det går!