Rättningsreflexen

  ”Ibland är det svårt att hålla sig själv tillbaka"

"Ja exempelvis när en person ringer och vill ha en tid till läkaren och jag erbjuder en snar tid eftersom det just blivit ett återbud. Det är ju så svårt med läkartiderna. Då vill hen inte ha den tiden och blir förbannad över att då får hen vänta en månad. Det gör att jag kan gå igång, faktiskt. Det är svårt att vara empatisk och förstående då”.

”För mig är det svårt att förstå varför vissa inte tar läkemedlet så som jag skrivit ut det"

"Fattar dom inte vad de riskerar? Vad är det som hindrar? Ja jag känner mig ganska så irriterad på det, faktiskt. Det kan bli ganska svåra konsekvenser av att göra så, som de kanske hade sluppit, om de tagit läkemedlet så som jag förskrev.” 

 

Känner du igen dig? Det handlar om den så kallade rättningsreflexen, som vi diskuterar på våra MI-kurser. En reflex vi människor ofta tar till för att ställa till rätta, tala om vad som är fel och hur det ska lösas. ”Vi går igång” kanske mera som en akut reaktion än som ett noggrant övervägt agerande.  

Det är inte lätt att hålla tillbaka rättningsreflexen alla gånger, särskilt inte när vi som arbetar inom hälso- och sjukvården oroar oss för hälsan hos den patient vi pratar med och vill hjälpa till ökad motivation av något slag.

Varför är det viktigt?
Vad är det som gör det så viktigt att ”hålla koll på sin rättningsreflex” när vi vill hjälpa en person att göra en förändring? Forskning visar att personer som möts med denna ”rättningsreflex” ofta reagerar på sätt som är motivationshämmande. Vanliga känslor som uppstår kan vara att inte känna sig respekterad, inte lyssnad till eller förstådd. Skam och ilska. De här känslorna medför låg tilltro till den egna förmågan att lyckas göra en förändring och motivationen dalar.

Ett annat sätt att reagera på ”rättningsreflexen” är att bli arg och försvara sig. Det kan göra att argument stärks för ”icke förändring”, fler argument kan hittas för att inte förändra. Det verkar som att det är viktigt vad personen själv säger och argumentera för mera viktigt faktiskt, än vad andra talar om för den. Det blir motsatsen till samarbete och personcentrerad vård, helt enkelt.

Ytterligare ett vanligt sätt att reagera då någon ifrågasätter ens handlingar är att undvika sådana situationer då det finns risk att det händer. Exempelvis genom att utebli till besök, bli passiv eller dra tillbaka sitt engagemang. (Miller & Rollnick (2013) Motiverande Samtal. Att hjälpa människor till förändring.)

Steg för  steg
Första steget är att uppmärksamma när rättningsreflexen gick igång. Vad var det som hände? Vad var det som gjorde att du ”gick igång”? Var nyfiken och vänligt intresserad av ditt eget beteende.

Nästa steg är reparera samarbetet då det brutits, att återskapa en tillit och ett engagemang.

Sen, framöver kanske att du hinner stoppa dig själv. Att bita sig i tungan och istället lite vänligt nyfiket fundera över; Vad är det som gör att personen reagerar, agerar eller beter sig på det sättet? Vad ligger bakom beteendet?

Pröva och berätta gärna hur det går!